Mel. ock tÀxt uppt. efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs.
-
De blommor ock de blader de gör mig ofta glader,
hÀlst nÀr jag spatserar mig Ät rosende lund.
KanhÀnda att det nÄgon förtryter,
om jag den lilla vÀnnen tar i famnen en stund? -
KanhÀnda att det glÀder dig, att mina tÄrar rinna
ifrÄn mina ögon ock neder pÄ min kind?
Men det Àr vÀl det som dig glÀder,
att jag ej Àlskar pÀnningar, jag blir visst aldrig din. -
Ja, det skall du fÄ tro ock med grÀmelse fÄ finna,
att jag kan vara ensam ock leva utan dig,
att jag kan vara ensam ock allena:
ty dÄ har jag ingen som oroar mig. -
En gÄng nÀr jag blir döder ock lagder ner i graven,
kanhÀnda lilla vÀnnen dÄ grÄter efter mig?
Men en gÄng pÄ den yttersta dagen
dÄ fÄr du din belöning för ditt handlingssÀtt mot mig. -
FarvÀl, min hulda fader! FarvÀl, min ömma moder!
FarvÀl, I kÀra syskon ock sÄ min lilla vÀn!
Min resa hon lÀnder Ät norden,
Gud vet, om jag nÄnsin mer fÄr se dig, lilla vÀn.