X:2 T: S:Efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs. M:C L:1/8 K:G D|G2 G G (BG) B d|(dc) A F HG2 z D| w:1.~Det gin-go två flic--kor i grö--nan en lund, ock G2 B G d2 c B|B4 A2 z|:G|F2 F G A B c d| w:jung-fru-ar vo-ro de bå-da. Den e-na hon var ut-i sitt e2 d F (GFE) D|D F A B c B d F|A4 G2 z:| w:jär-ta så glad,__ den an-dra var så jär-te-ligt be-drö-vad. W:2. Den ena hon sade till den andra så här: W: »Varför är du så bedrövad? W: Haver du bortmistat din fader eller mor, W: eller haver du bortmistat din ära?» W:3. »Nej, intet har jag mistat varken far eller mor, W: ock Härren Gud bevare min ära! W: Men jag sörjer mäst uppå den fagre unge sven, W: den vi båda älska ock ära.» W:4. »Varföre sörjer du på den fagre unge sven, W: den vi båda älska ock ära? W: Han tager väl den, som rikedomarna har, W: den fattige får söka sin like.» W:5. Ung svennen han stod just ej långt därifrån, W: han hörde, vad jungfruarna sade: W: »Gud nåde ock styrke mig, armaste man! W: Jag vet ej, vem jag vidare skall taga.» W:6. Ung svennen han sig utur buskarna sprang W: ock tog så den fattiga vid handen: W: »Nu är du min, ock jag skall bliva din. W: O Härre, låt oss leva tillsammans!» W:7. Äpplet, som växer på högaste gren, W: det måste dock till jordene falla. W: Ock den, som blir besviken utan sin bäste vän, W: han bliver sen besviken av alla.