Gotlandstoner.se
Efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs.
ta, dĂ„ pĂ„ in gen smĂ€r om en sent Sent 1. om 1. af ton ock jag tĂ€nk en te kvĂ€ll hĂ€n ne skul le att jag till re sa — O, bud i frĂ„n fick jag ett re stan min, kĂ€ le re till hĂ€n ne skul sa. sor med bröst, ge ligt att min jag sjung vĂ€n! —
  1. SĂ„ gick jag mig uti stallet in,
    klappa’ hĂ€sten pĂ„ grĂ„vita lĂ€nden.
    Ock red sÄ mig sju mil om en natt,
    nĂ€r som andra sĂ„ lĂ€tt mĂ„nde sova –
     O, sjung med sorgeligt bröst, min vĂ€n –
     nĂ€r som andra sĂ„ lĂ€tt mĂ„nde sova.
  2. SĂ„ red jag mig uti rosendelund,
    dÀr som alla smÄ foglarna kvittra.
    Ock allt, vad de kvittrade, ock allt vad de sjöng,
    sÄ var det, att min kÀresta var döder.
     O, sjung o. s. v.
  3. SÄ red jag mig lite lÀngre fram,
    dÄ fick jag höra klockorna ringa:
    »Ock hören, I ringare, I ringaremÀn:
    vem ringen I den ringningen före?»
  4. SÄ red jag mig lite bÀttre fram,
    dÀr fick jag se grÀvarna grÀva:
    »Ock hören, I grÀvare, I grÀvaremÀn:
    vem grÀven I den graven före?»
  5. BÄde ringare ock grÀvaremÀn
    de svarade med sorgelig tunga:
    »Det göra vi för en liten mamsell,
    som snart skall i jorden och ruttna.»
  6. SÄ red jag mig Ànnu vidare fram,
    dÄ fick jag se bÀrarna bÀra:
    »Ock hören, I bÀrare, I bÀraremÀn,
    vem bÀren I pÄ denna bÄren?»
  7. De svara’ ock sade med sorgelig röst:
    »Dig skall ju svaret förunnas:
    vi bÀra hÀrpÄ en liten mamsell,
    vars död av klockan förkunnas.»
  8. HÀnnes like ej fanns uti hela vÄrt land,
    ej hÀller i sju kungariken.
    HÀnnes hals var sÄ vit, hÀnnes fingrar sÄ smÄ,
    hĂ€nnes ögon voro blĂ„ som en himmel –
     O, sjung med sorgeligt bröst, min vĂ€n! –
     hĂ€nnes ögon voro blĂ„ som en himmel.