Ur förordet till faksimilupplagan, av Märta Ramsten och Owe Ronström:

Den gotländska folkmusikens storverk, August Fredins Gotlandstoner, publicerades ursprungligen som häften i tidskriften Svenska landsmålen 1909-1932. När sista häftet utkommit fördes de samman och en begränsad upplaga av hela verket gavs ut. Resultatet är ett märkligt och unikt dokument över det folkliga musiklivet på Gotland kring sekelskiftet.

Olof Niklas August Fredin (1853-1946) föddes på gården Flors i Burs socken på sydöstra Gotland. Fadern var Gotlands på sin tid mest berömde spelman, Nils Mårtensson Fredin (1823-1907), mera känd som Florsen i Burs. Modern var Elisabet Olofsdotter (1821-1897), som genom sonens uppteckningar blivit känd som en enastående vissångerska. Under sin barndom hörde August dagligen visor sjungas av modern och låtar spelas på fiol av fadern eller av någon av de många unga pojkar som gick i spelmanslära hos honom. Fredin uppger att han i 6-7 års åldern kunde sjunga de flästa av min mors visor ock på fiol spela nästan alla min fars melodier.

Från sitt tionde år följde August sin far på tillställningar av olika slag, sammanlagt 300-400 bondbröllop och mängder av kalas, lekstugor och baler. Men på sitt artonde år, 1871, avbröt sonen den begynnande spelmanskarriären till förmån för folkskollärarutbildning i Linköping. Sedan mitt 18:de år har jag ej uppträtt som spelman vid danstillställningar, utom blott spelat i slutna sällskap eller för att illustrera mina föredrag om gotländsk musik.

Efter avslutad utbildning fick August Fredin 1874 tjänst som folkskollärare i Linde, en liten socken strax norr om Hemse på södra Gotland, vid pass en mil från föräldrahemmet i Burs. Från folkskollärarbostaden gjorde August Fredin regelbundna återbesök i den gotländska spelmansmiljö han så grundligt lärt känna i ungdomen, men nu inte i första hand för att spela, utan för att dokumentera. Direkttillgång till de förnämligaste av källor hade han genom modern, fadern, ett antal musicerande släktingar och så familjens alla spelmanskamrater.

Mina föräldrar voro icke notkunniga, men båda hade ett mycket gott täxt- och musikminne skriver Fredin. Det var just detta minne Fredin ville rädda undan förgängligheten, genom att fästa det på papper. Mellan 1875 och 1876 gjorde Fredin täta besök i föräldrahemmet och upptecknade dryga hundratalet visor och låtar. På initiativ av Visbylektorn Mattias »Masse» Klintberg kom en hel del av dem att publiceras i Julius Bagges utgåva 1880 av 73 polskor och högtidsstycken från Gotland. Uppmuntrad fortsatte Fredin att uppteckna alla de visor och låtar han hört i hemmet, varefter han fortsatte med låtar efter andra spelmän och sångare. Omkring 1890 hade samlingen växt till omkring 350 av våra bästa »bitar», som Fredin själv betecknade dem.

1893 gick Fredin en akademisk sommarkurs i Uppsala. Där kom han i kontakt med professor J. A. Lundell, redaktör för tidskriften Svenska Landsmål. Lundell uppmanade Fredin att skicka honom prov på uppteckningarna för eventuell publicering. I jultid samma år skickade Fredin en samling på 200 nummer till Lundell som uppmanade honom att fortsätta sitt uppteckningsarbete. Nu började ett idogt arbete att söka efter låtar, hos vissångare och spelmän och i gamla notböcker. 1894 hade samlingen växt till 400 nummer, och under åren som följde samlade Fredin ytterligare ett stort antal låtar, så att samlingen strax före sekelskiftet omfattade hela 727 nummer.